Hur gör man för att driva småskaligt jordbruk, som tar hänsyn till människa, djur, biologisk mångfald och ett landskap som präglats av människan under århundraden? Projektet Biokulturellt arv och alternativ matproduktion undersöker villkoren och tittar närmare på kanaler för försäljning, förutsättningar för till exempel uppfödning och slakt, regelverk och var kompetens och kunskap finns att ta del av.
Projektets andra workshop i maj kunde äntligen genomföras på plats i Norge, på Opaker gård i SolØr i Hedmark. Gårdar och olika organisationer delade med sig av kunskap, erfarenheter och behov av nya lösningar.
Marknader, reko-ringar, obemannade affärer, prenumerationer, torghandel, gårdsbutiker, caféer och restauranger – och ibland samarbete med den lokala matbutiken. Att sälja varor från sin gård kan vara både tids-och arbetskrävande, vilket inte alltid betalar sig när producenten konkurrerar med livsmedelsjättarna. Ska man satsa på ett brett utbud och diversifiering eller fokusera, råvaror eller kanske förädla?
– Det biokulturella arvet handlar om en kombination av natur- och kulturminneslämningar – det landskap som människan har skapat genom tiderna. Det kan handla om odlingslandskap, traditioner, äldre grödor, grönsakssorter och lantraser, byggnader och metoder – till exempel ängsbete och hässjning av hö. Gemensamt är att det gynnar den biologiska mångfalden. Det här arvet är hotat idag, främst för att människor flyttat och jordbruken har lagts ned. Men vi ser också att nya gårdar kommer till, människor med vilja att driva småskaligt jordbruk med en hållbar matproduktion på nya sätt, säger Eva Svensson vid Karlstads universitet och projektledare för Biokuma i Sverige.
År 2009 köpte Jens och Katrin Nordstrand Loviseberg Herrgård i hjärtat av Värmland. Gården är från slutet av 1700-talet och gårdsbilden har inte förändrats under årens lopp, vilket är ovanligt. Ambitionen har varit att ta hand om- och återställa – marken runt gården. Intresset för historia, landskapsvård, skogsbruk och gamla hästdrivna skogsmaskiner fick komma på köpet. På workshopen delade de med sig av sin resa med att driva gården på ett hållbart sätt.
– Vi har provat det mesta på gården, från att odla vall och spannmål, grönsaker till att ha höns för äggproduktion och hålla får för både bete och köttproduktion. Vi har bedrivit landskapsvård och byggnadsvård. Vi har också förädlat en hel del av grönsakerna och startade restaurang och café för några år sedan och använde råvaror från gården och markerna i nästan allt – älgkött från skogen och bröd från ett stenugnsbageri i närheten. Och i somras höll vi, med stöd från Länsstyrelsen, en kurs i höhässjning tillsammans med en av grannarna – en man i 75-års åldern som har hässjat hö sedan barnsben, berättade Jens Nordstrand.
Utmaningarna har varit många och just nu har paret tagit en paus. De har båda deltidsjobb utanför gården och satsar på självhushåll för familjen.
– Det har varit otroligt kul och gett oss massor av erfarenhet. Vi kommer att fortsätta driva gården i den omfattning som vi tycker är kul. Och kanske hittar vi på något roligt i sommar och öppnar upp för kunder igen, säger Jens och Kerstin.
Försäljningskanaler – en mosaik av lösningar
För att trygga sin försörjning och sälja sina produkter använder gårdarna en rad olika försäljningskanaler. Margareta Dahlström vid Karlstads universitet, har tittat närmare på vilka försäljningskanaler som används och vilka för-och nackdelar som finns. Knappt 20-talet gårdar har intervjuats.
– Försäljning sker på en mängd olika sätt, till exempel genom Reko-ring, torghandel, marknader, gårdsbutiker, prenumeration, självplock, e-handel, detaljhandel, café eller restaurang, till förädlingsföretag och mathantverkare eller till storhushåll. Varje försäljningskanal har fördelar och nackdelar. Valet beror bland annat på vilka produkterna är, hur mycket tid och kompetens man har kring försäljning, och om man som producent vill ha direktkontakt med konsumenterna, vilket är vanligt. Några gårdar säljer till livsmedelsbutiker, vilket har fördelen att de har långa öppettider och når många kunder, men nackdelar beträffande exempelvis regelverk för förpackningar, har högt påslag som ger lägre pris till producenten – och kanske för högt för konsumenten – och kräver en relation till handlaren.
Vid workshopen kom en mängd idéer och förslag på hur hindren i förhållande till försäljningskanaler kan minskas och andra sätt att få inkomster för det småskaliga jordbruket – något som kommer att behandlas vidare i projektet.
Kunskap och kompetens
Workshopens andra tema handlade om utbildning och kompetensförsörjning. I både Sverige och Norge har intresset för hållbart lantbruk vuxit starkt de senaste åren. På Högskolen i Innlandet har man märkt av en kraftig ökning av antalet sökande och tog vid senaste tillfället in 160 studenter på sin distansutbildning, berättade Thomas Cottis, forskare och lärare med mer än 30 års erfarenhet av att driva eget ekologiskt lantbruk.
Även organisationer som Nifa i Värmland, Eldrimner i Östersund och Nofima i Norge samlar kunskap och kompetens och ger bland annat kurser i slakt, korvproduktion, ystning och arbetar på olika sätt för att stärka intresset för lokal matproduktion.
Projektet Biokuma startade i augusti 2020 och pågår fram till september 2022. Det är ett samarbete mellan Karlstads universitet, Norsk institutt for kulturminneforskning och Högskolen i Innlandet. Projektet samverkar även med Hedmarken Landbrukskontor, Jönsberg videregående skole, Länsstryelsen Värmland, Skogsstyrelsen (Värmland-Örebro), förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk, Föreningen Värmlands Säterkultur samt Anne Katrine Brun Norbye, norsk socialantropolog med kompetens inom säterbruk. Projektet genomförs med stöd av Interreg Sverige-Norge, Europeiska regionala utvecklingsfonden.
Här kan du läsa mer om Biokuma
